onsdag 18 juni 2014

Den gången jag blev marmeladförsäljare.

Borgholm slott, där vi sålde våra produkter.

För drygt 3 år sedan befann jag och min vän oss på vår arbetsplats. Vi hade nog lite tråkigt för vi började prata om överflödet av frukt och bär i folks trädgårdar på hösten. Att en borde göra must och sylt på allt det där. Efter en del snack kom vi på att vi borde göra något av det. Helt enkelt göra business på det hela. Så vi bestämde att vi skulle tillverka olika marmelader och fruktdricka och sälja. Lägligt nog skulle Borgholms slotts ha julmarknad och vi kände att den vill vi ju vara med på.
Helt plötsligt brann det i knutarna. För marknaden var bara ett par månader bort och vi hade verkligen ingenting. Bara en idé och en jäkla massa energi.

Vi anmälde oss. Började undersöka allt det här praktiska. Var vi tvungna att tillaga allt i provkök, eller gick det bra att producera hemma. Innehållsförteckning, datummärkning. Hur fungerade det?

Vi beställde hem en himla massa glasflaskor och glasburkar. En kapsylmaskin behövde vi ju också. Recept skulle skrivas. Provlagas.
Sen var det namnet. Vad skulle vi heta? Ganska snabbt kom vi på Ölandsflickorna. Det namnet tyckte vi verkligen om. Det klingade fint. Och etiketterna. Hur sjutton skulle de se ut? Vi ville verkligen inte att de skulle se amatörmässiga ut, (fick sedan höra av en man att våra produkter såg alldeles för proffsiga ut. Enligt honom fanns det ingen chans att vi hade gjort allt det här själva... Ja, det är så man smäller av).
Min vän som utbildade sig till grafisk designer ställde upp. Snygga etiketter blev det. Precis som vi ville ha dem.

Sen kom vi till själva tillverkningen. Jag handlade och handlade och min armar växte nog en meter av alla kassar jag bar hem. Själva syltningen och saftningen var en historia för sig. Inte helt lätt att sätta smaker med så stora volymer. Sen att det kokade över, sprutade morotsmarmelad åt alla håll och kanter och såklart ibland smakade mindre angenämt hörde väl bara till antar jag.

På själva dagen steg vi upp i ottan. Det var kallt och mycket snö och vår Volvo 850 var fullastad med burkar och flaskor, som svajade otäckt mycket i varje kurva. Väl på plats var det bara att bära in alltsammans. På borggården var det bitande kyla och vi stod knappt ut av att bara passera. Stackars krake som sålde brända mandlar där.
Stånk, stånk. Svetten lackade, allt på plats och vi var i vårt esse. Nu skulle vi sälja våra egna produkter. Trodde vi. Men ingen ville handla av oss. Folk var framme vid vårt bord. Granskade, pillade och ställde tillbaka. Vi kunde knappt tro att det var sant. Här hade vi kämpat så in i norden. Lagt ut en massa pengar och så ville ingen köpa.
Som tur var vände det sen. Var uppe halva natten för att baka lingonbiscotti, (som tagit slut) till dag 2.

Sen blev det dags för Äggröran i Runsten. Då hade vi lite mer kött på benen. Bestämde oss för att ha provsmak och då sålde det som smör. Så kul det var.

Tyvärr blev det ingen mer försäljning för vår del. Vår entusiasm dog ut av olika anledningar och allt las på hyllan.

Redo att sälja.

Men så glad jag är att jag gjorde det, att vi gjorde det. Att vi bara hoppade på tåget utan någon egentlig eftertanke. Spontanitet deluxe kan man väl säga.

Det här med att få producera något själv. Att få forma sin egna produkt är verkligen något som tilltalar mig. Jag känner att det är något jag vill göra igen. I framtiden. Jag har idéer och jag hoppas så att det kan bli av. Dock behöver jag mark. Mark för att odla på och det mina vänner är inte gratis. Men jag är på jakt och jag känner det där pirret i magen som jag gjorde då för tre år sedan. När vi bestämde att det var marmeladförsäljare vi skulle bli.

Det känns riktigt bra och jag är verkligen redo att hoppa på tåget igen, om än något mer förberedd denna gång.

Förresten, lägger till en länk till min vän Fridas hemsida där ni kan se hur några av etiketterna och produkterna såg ut.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar