Tack moder jord.

Lugnet infinner sig i magtrakten när du för dina händer genom jorden. Solen kysser din kind och bländar dina ljusskygga och vintertrötta ögon. De torra löven smulas sönder under sulan från din kroppsvikt och kängor i svart nött skinn. Doften från det bruna och vissna påminner om hösten som gick.
Din blick söker sig mot björkens mogna knoppar, snart brister de och du vet att det nalkas både rosklipp och putsning av fönster.
En svag bris för en hårlock mot ögats frans. Det irriterar och du stryker bort håret från din fuktiga panna. Ovan ditt huvud svävar måsarna, de skriar och skrattar om vartannat och du undrar vad de egentligen säger till varandra.
Själv konstaterar du att nu är det vår. Vår på riktigt. Nu kan det omöjligt gå tillbaka till snö och slask. Ett leende formas i ena mungipan och du tar ett djupt andetag.
Tack moder jord, tack för att vi åter får andas, känna och uppleva ditt otroliga och våriga skådespel. Vi är hänförda.

Hmm...det är lätt att glömma bort att jorden bara är till låns. Det är lätt att glömma bort att våra fyra årstider inte alls är självklara. Det är lätt att glömma bort att allt hänger ihop, allt är uttänkt in i minsta detalj och blir den störd, naturens detaljplan, ja då blir det knas. Inte bra alls. Som sagt det är lätt att glömma bort.

Så idag är jag tacksam och tänker lite extra på vår fantastiska natur. Jag sår även blåklint och drömmer om midsommar som ska firas på ett helt annat sätt i år, nämligen med bebis. Sen sprutar jag några sprut med vattenflaskan på groddarna som spirar i köksfönstret och drömmer om pinfärskt surdegsbröd med smör, västerbottenost och klorofyllfulla groddar.

Trevlig helg.